Österrike och Ungern
Att kliva upp strax efter 03.00 är sällan kul, men för en vinresa gör man lite mer. Vi landade i Wien på morgonkvisten och kvitterade ut en liten Peugeot som fick bli transport denna gång.
Det tog ungefär en timme på betongmotorvägen tills vi var framme hos Martin Diwald i Grossriedenthal, Wagram. Han bullade upp med diverse ostar och chark, och vi började babbla och prova viner direkt. Det kändes rätt självklart att sitta där i hans provningsrum, och det gick en stund innan han tyckte att vi skulle åka ut i vingårdarna och titta.
Martin har 21,5 hektar utspritt på över 40 olika lotter, och han navigerade sin Hyundai bland dem som om han inte gjort annat. Han har i och för sig inte gjort så mycket annat. Detta blir den 11e årgången han gör helt själv efter han tog över efter sin pappa. Och han är bara 30 år gammal.
Vi åkte runt och kikade på bland andra Eisenhut, Alteweingarten och Goldberg. Hans topplägen för Riesling och Grüner. Vi kikade även på några av hans experiment såsom en lott med bush vine Sauvignon och en helt nyplanterad med Furmint. Vädret var inte jättekul. Det regnade och snöade om vartannat och blåste riktigt illa, så vi kortade ner utomhusaktiviteterna lite.
I vineriet sedan, gick han runt med fattjuven och vi fick testa både kommande årgångar av hans standardgrejer, och lite crazy projekt. Vad sägs om en Grüner som legat 60h på skalen för att sedan ligga under flor i barrique?
På kvällen åt vi en suverän variant på köttfärslimpa som Martins mamma hade lagat. Hela familjen satt runt bordet. Martins fru och hans föräldrar. Nu åkte också de gamla årgångarna fram. Grüner Veltliner Goldberg 2007, Riesling Eisenhut 2009 och 2002, Grüner Altweingarten 2013 och många fler. Allas favorit blev nog 2002:an, och vi garvade lite runt bordet åt att det var hans pappas årgång…
Dagen efter åkte vi till Wien. Ganska smutt, eftersom staden låg mittemellan besöken. Regnandet och blåsten fortsatte, men vi trotsade vädret och tog en vända på stan. Det tog inte lång tid innan vi var blöta som hundar och riktigt frusna. Då fick det bli en jätteschnitzel på Figlmüller med en glas Sauvignonflörtande industri-Grüner till. Supergod schnitzel, men vissa jäststammar borde nog förbjudas, ändå…
Med en Zweigelt från Malaga (!!!) som vi hittade på en vinbutik i Wien i bagaget, åkte vi mot Franz Weninger i Burgenland. På motorvägen dit blev snötäcket bara tjockare och tjockare på vägen. Vi hann bli uppriktigt oroliga innan vi var framme. Full vinter! Väl framme i ett Horitschon som var täckt i ca 2dm vitt, blev vi desto varmare välkomnade av Franz och hans fru Petra.
Det tog inte lång tid förrän Franz släpade ner oss i källaren för att glida runt med tjuven och prova allt. Han berättade att han jobbar med stål, cement och trä. De två senare är väldigt bra för att motverka reduktionen som annars, i helt täta stålkärl, stundtals kan bli galopperande.
Han jobbar i stort sett helt naturligt. Vinerna snittar på ca 5mg sulfiter, och vingårdarna får ca 1kg koppar. Biodynamiken lyser igenom allt, och han visade oss de olika preparaten och teerna han använder i vingårdarna. Målet är att komma ner ännu mer i användningen av koppar. Han experimenterar med ett björkbladste som substitut. Allt det här kanske låter som hokus pokus och religion för den oinsatte, men det slog oss hur nykter syn han ändå har på dessa grejer. Det är enligt honom symboler och ceremonier. Gestaltning av hans kärlek till vinerna och rankorna. Den går det inte att ta miste på när man smakar dem!
På kvällen fortsatte vi med att prova igenom stora delar av hans sortiment, och blev bjudna på en magisk gulasch som Franz hade lagat. Det är så fantastiskt att få “rå om” en vinmakare på detta sättet. Att få sitta och “pick his brains” i timtal. Ställa detaljerade frågor om småsaker rörande ett visst vin, istället för att bara få höra den övergripande “storyn”. Klockan var jättemycket när vi hade spelat klart sista flipperspelet, och smuttat lite extra på några av favoriterna.
Dagen efter körde vi fast, pulsade runt och blåste bort i vingårdarna runt Horitschon och Neckenmarkt. Sedan körde vi över gränsen till Ungern, till hans andra vingårdar runt Sopron och Balf. När vi passerade gränsen var det verkligen som att komma till ett annat land. Solen tittade fram, snön försvann och vägen blev betydligt sämre. Och detta handlade om några kilometer! Bilparken äldre, människorna gråare klädda och mer betong i vingårdarna.
Detta går även igenom i vinerna. De ungerska har en mineralitet och elegans som skiljer sig från de österrikiska. De känns kallare och mer terroirinfluerade. Man förstår varför druvan heter Blaufränkisch på ena sidan gränsen, och Kekfrankos på andra - även om det bara skiljer någon kilometer.
Vi besökte även vineriet här, som till vardags sköts av Franz’ föräldrar. Här ligger “källaren” i markplan, och dagsljus tittar in. “Det gör att man dricker mindre när man jobbar här. Man blir mindre deprimerad.”
Efter lite ungersk grisgryta, med fröccs till såklart (ungersk spritzer på hemgjort vin), på stans lokala Borozó, rullade vi tillbaka till Horitschon, åt lite rester och genomförde en lite mer analytisk provning av de kandidater som vi ville ta till Sverige. Det resulterade i 5 olika viner. Alla röda. 3 från Ungern och 2 från Österrike. Mer info om detta kommer såklart!
Återigen klev vi upp 03.00 för att hinna i tid till flyget hem. Vi åkte lite tidigare än vi behövde, för att kanske möjligtvis få en skymt av stråbalarna de skulle tända på i vingårdarna för att motverka frost. Vi såg inga stråbalar som brann. De hade skjutit upp tändningen av dessa en timme. Vi fick också höra, senare när vi landade, att vinrankorna i Neckenmarkt klarat sig från frosten. Underbart.
/Elias